Nu også en svensk modersmålspris

Språkförsvaret, som Modersmål-Selskabet samarbejder med, har besluttet at indstifte to priser. Den ene er en pris, som modtageren bør skamme sig over: »Årets anglofån«. Den anden uddeles til en, som har gjort en rosværdig indsats for det svenske sprog: »Språkförsvarets pris«. I 2014 uddeltes »Årets anglofån« til Stockholm, »Språkförsvarets pris« til Pehr Gyllenhammar.

Klip fra artikel, der begrunder tildelingen af Språkförsvarets pris for 2014 til Pehr G. Gyllenhammar
Språkförsvarets pris blev givet til Pehr Gyllenhammar, som bl.a. har påpeget, at svenskerne ikke kan udtrykke sig så nuanceret på engelsk, som de selv tror (og derfor bør bruge svensk).

Språkförsvaret henviser direkte til inspiration fra Modersmål-Selskabet og Verein Deutsche Sprache, en anden af Modersmål-Selskabets samarbejdspartnere.

Språkförsvarets medlemmer stemmer om, hvem der skal have priserne. Man kan nominere kandidater indtil sidst i oktober, hvorefter bestyrelsen til hver pris udvælger fem kandidater, medlemmerne kan stemme på.

Språkförsvaret skriver bl.a.:

Språkförsvaret beslöt i fjol att instifta två priser. Det ena priset, ”Årets anglofån”, är ett negativpris. Det är meningen att mottagaren ska skämmas över detta pris. Det bör framför allt ges till myndigheter, företag och organisationer som använder engelska i stället för svenska på ett iögonfallande sätt.

Det andra priset, ”Språkförsvarets pris”, bör främst ges till enskilda, som har gjort berömvärda insatser för svenska språket under året och för vilka en liten prissumma betyder något. Det kan vara fråga om författare, journalister, sångare, språkvetare etcetera.

I fjol tilldelades Stockholms stad priset som Årets anglofån och Pehr Gyllenhammar fick Språkförsvarets pris.

Nominera kandidater till båda dessa priser fram till den 30 oktober. Därefter väljer styrelsen ut fem kandidater från vardera kategorin; medlemmarna röstar sedan fram en vinnare bland dessa kandidater fram till 15 december. Skriv också gärna en motivering som vi sedan kan använda vid omröstningen.

Språkförsvarets styrelse tror att dessa priser med tiden kommer att väcka en viss uppmärksamhet. Vi brukar också skicka ”Tummen upp”- och ”Tummen ner”-diplom per post till förtjänstfulla användare av svenska språket liksom till dem som helt i onödan använder engelska. Många av de förstnämnda mottagarna brukar bli glada över diplomet och till och med tacka oss officiellt (och återgäldar således publiciteten).

Nomineringar kan skickas till sprakforsvaret@yahoo.se eller om du inte har tillgång till e-post: Olle Käll, Myggdansv. 4C, 80269 Gävle. …

Kilde: Nominera kandidater till ”Årets anglofån” och till ”Språkförsvarets pris”

Modersmål-Selskabets årbog 2013, Ord til hinanden, roses i høje toner af Språkförsvaret

Næstformand i Språkförsvaret, gymnasielærer Arne Rubensson, har anmeldt Modersmål-Selskabets årbog, Ord til hinanden, i artiklen »Hur pratar vi egentligen med varandra?« Her er to smagsprøver fra indledningen og afslutningen, men læs nu endelig anmeldelsen – og årbogen, selvfølgelig! (Skulle du have brug for at slå et ord eller to op i anmeldelsen, så er der f.eks. sprogbro.org.)

Man blir som läsare rätt imponerad av variationerna på temat och den höga klass som finns på bidragen.

I denna anmälan kan inte alla bidrag i antologin nämnas, men att Modersmål-Selskabet har publicerat en roande och upplysande samling texter, måste understrykas. Man kan bara hoppas att den också når fram till svenska läsare.

Hur pratar vi egentligen med varandra? Anmeldelse af Ord til hinanden: Sådan taler vi sammen. Modersmål-Selskabet 2013

Gerda Thastum Leffers

Det danska Modersmål-Selskabet är liksom Språkförsvaret en politiskt obunden förening som årligen utkommer med intressanta belysningar av språket. ”Ord til hinanden” är inget undantag. Man blir som läsare rätt imponerad av variationerna på temat och den höga klass som finns på bidragen. Redan i förordet sätter Gerda Thastum Leffers fingret på en öm punkt. Att snabbhet har blivit ett slags tecken på kvalitet ser vi dagligen när direktintervjuer med ”punchlines” blåses upp för att fånga tittare och läsare. Men denna snabbhet och ytlighet ger också en saknad av samtal med större djup och känslor. Eller har vi blivit rädda för att sätta ord på dem? Samtalet kring middagsbordet blir snabbt överstökat och i stället överlåter vi tonåringens skolproblem till kuratorer, lärare och andra.

Du-reformen har slagit igenom totalt i Danmark liksom i Sverige, men vilken betydelse ”Du-skålen” en gång hade visas roande och elegant i en brevväxling mellan H.C Andersen och Edvard Collin. H.C. Andersen bad om att få bli ”Du” med Collin men i det vältaliga svaret avspisas Andersen på ett sätt som visar att ett sårande svar också kan kläs i vackra formuleringar.

Marie Møller Kristensen

Marie Møller Kristensen för diskussionen kring hövlighet. Om hövlighet handlar om att odla hänsynsförhållandet mellan människor (och ohövlighet däremot hänsynslöshet) så verkar hövlighet vara av demokratisk natur: en ungängesform eller umgängesnorm som gäller mellan likvärdiga människor. Ordet hörde ursprungligen samman med hovet och handlade mest om att visa respekt för auktoriteter. Vid hovet skulle man uppföra sig höviskt och visa sin respekt enligt hackordningen, hålla på etiketten och inte minst smickra rätt personer. Som lärare är man ju van att bli tilltalad med sitt förnamn och det är nu ganska länge sedan det ansågs ohövligt. Däremot reagerar Marie Møller Kristensen på den tystnad man kan bli bemött med i en affär eller i ett väntrum där man förväntar sig en fråga eller ett Hej. Det kan vara besvärligt för en utlänning att vara hövlig på skandinaviska eftersom vi saknar ”bitte” eller ”please” medan man i stället förväntar sig hövlighet med miner eller tonfall. Skribenten definierar också skillnaden mellan tolerans och respekt. Respekt är enligt henne aktning och lydnad medan tolerans definieras som fördragsamhet gentemot andras sätt att tänka. På så sätt är intolerans ett hot mot det öppna samhället medan bristen på respekt samtidigt är det viktigaste försvaret för demokratin!

Att orden används olika i olika genrer uppmärksammas också och det som kan sägas från en scen i ett humorprogram blir genast allvarligt kritiserat om det sägs av en politiker eller på en ledarsida. Det är ju också av stor betydelse till vem man riktar sig. Om vi inte förstår det har vi problem med språket. I en känd eller beryktad skämtteckning står en bitter, skäggprydd man med en bomb i turbanen. Vi har alla en slags bomb i turbanen, vi är alla dynamit, genom vårt språk som kan starta krig eller främja fred genom vårt sätt att hantera bomben/språket.

Kristian Tvilling

Kristian Tvilling har ett annat perspektiv på hövligheten. Liksom vi vänner emellan, när vi får höra någonting häpnadsväckande kan utbrista i ett grovt: Nä, dra åt helvete, eller ränne meg i röven behöver de fula orden inte vara till för att såra eller vara oförskämda. ”Fan var roligt att se dig din gamla sumprunkare”, vänner emellan kan vara tecken på de finaste känslor medan de grövsta anklagelser och oförskämdheter kan kläs i vackra fraser. Slutsatsen känns inte fel: Hövlighet är inte motsatsen till svordomar – det är däremot motsatsen till likgiltighet.

Pia Raug

Pia Raug tar upp problemet med gemensamma referenser i sitt bidrag,”I begyndelsen var ordet”, där språket som textförfattare både ska skapa kollektivt igenkännande och individuell erkänsla. I modersmålet är de djupare lagren av språket underförstådda och inkarnerade och hon hänvisar också till myten om Babelstornet. Kanske är globaliseringen inget annat än ett försök att resa ett nytt Babelstorn, nu på elektronisk väg. Då kan poesin bli det första offret. ”Allt det oöversättliga, allt det dubbel-eller mångtydiga skulle försvinna. De svindlande, magiska djupen som är unika i de enskilda språken skulle försvinna till förmån för en vedertagen, uniform entydighet. Maktens språk skiljer sig från poesins språk.” Världshistorien har med få undantag visat att de två tankesätten är oförenliga. Att ett av världens språk försvinner var fjortonde dag är en sorg för mångfalden. Med varje språk som dör, dör oöversättliga poetiska rötter genom mänsklighetens kulturlager.

Anne Kjærgaard

Man ville ha distans till myndigheterna och ville inte bli tilltalad som av en kompis eller nära vän.

Den danska motsvarigheten till det svenska ”Klarspråk”, behandlas av Anne Kjærgaard i ”Breve fra det offentlige”. Liksom i Sverige ska myndigheterna i Danmark bemöda sig att använda ett enkelt och lättfattligt språk när de vänder sig den vanliga medborgaren. Det hela verkar ju också vettigt, men att det inte är så enkelt visar sig snart. Själva begripligheten i meddelandet är nämligen inte den enda förutsättningen för lyckad kommunikation. Att myndigheterna använder ett direkt tilltal i stället för ett mera allmänt i passiv form kan visserligen vara tecken på ”klarspråk” i betydelsen ”lättare att förstå”, men i den danska undersökningen om hur det uppfattades, var det många som tog illa vid sig av det intimiserande sättet att vända sig direkt till personen i fråga och tala om ”Din lön”! Man ville ha distans till myndigheterna och ville inte bli tilltalad som av en kompis eller nära vän. Detta var i alla fall för mig en ny insikt som jag inte har stött på i det svenska klarspråksarbetet.

Søren Ryge Petersen og Jørgen Christian Wind Nielsen

Mottagaren av det prestigefulla modersmålspriset ‒ Søren Ryge Petersen ‒ berättar om den stolthet och glädje han kände när han mottog utmärkelsen. I talet till pristagaren beskriver Jørgen Chr. Wind Nielsen varför Søren Ryge Petersen är en så älskad och välförtjänt pristagare. Søren Ryge Petersen som är född och uppvuxen på den tyska sidan om gränsen, berättar roande om en flerspråkig uppväxt med den dialektala plattyskan, den sönderjyska danska dialekten, högtyskan och riksdanskan samt det smidiga navigerandet emellan språken. I denna anmälan kan inte alla bidrag i antologin nämnas, men att Modersmål-Selskabet har publicerat en roande och upplysande samling texter, måste understrykas. Man kan bara hoppas att den också når fram till svenska läsare.

Arne Rubensson, næstformand i Språkförsvaret, gymnasielærer

 

VDS-interview med Språkförsvaret

In English, please, fra Språkförsvarets hjemmeside (udsnit)
In English, please, fra Språkförsvarets hjemmeside (udsnit)

Dr. Reiner Pogarell, bestyrelsesmedlem i vores venskabsforening i Tyskland, Verein Deutsche Sprache (VDS), har talt med formanden, forh. gymnasielærer i svensk og filosofi, Per-Åke Lindblom og professor i tysk, dr. Frank-Michael Kirsch fra Språkförsvaret, som er vores svenske venskabsforening.

Det er der kommet et interessant interview ud af, som vi her bringer i oversættelse fra tysk ved cand.mag. Ulla Weinreich, som repræsenterer Modersmål-Selskabet i VDS.

Hr. Lindblom, hr. Kirsch, svensk er et gammelt, rigt og smukt sprog, der bliver elsket og påskønnet af dem, der taler det. De, der taler dette sprog, anses i hele verden for at være fredelige og respekterede mennesker. Hvorfor har lige netop dette sprog brug for et forsvar?

Svensk i Sverige er ikke nogen selvfølge mere. Engelsk oversvømmer det svenske sprog. Der er endda et voksende antal grund- og gymnasieskoler, der erstatter svensk med engelsk som første undervisningssprog. De fleste store svenske virksomheder bruger engelsk som koncernsprog. Engelsk i reklamen vokser hele tiden. Allerede i 2006 udgjorde andelen af engelsksprogede film i det svenske fjernsyn 80 procent. Det var resultatet af en undersøgelse, der var lavet af Språkförsvaret, og som løb over hele året. Sverige er, sammen med Danmark og Finland, de dårligste til at bruge deres eget sprog i EU.

Deres svar overrasker. For de talrige tyske turister er denne situation jo ikke påfaldende. Man har snarere det indtryk, at verden er i orden i Sverige, også i sproglig henseende.

Dette indtryk bedrager. Et sprog dør først og fremmest, fordi man ikke mere bruger det på det ene område efter det andet, og ikke, fordi man individuelt bruger fremmedord. Språkförsvaret tillægger derfor kampen for det svenske sprogs status den største betydning og engagerer sig sprogpolitisk for tre interesser: 1) Vi forsvarer det svenske sprog, især mod det engelskes ekspansion, 2) Vi propagerer flersprogethed, og 3) Vi fremmer den internordiske sprogforståelse.

Hvad gør Deres organisation konkret for at styrke svensk?

Språkförsvaret har formuleret en politik for alle de vigtige sprogdomæner: for det nationale plan ved hjælp af en sproglov, derudover for de videregående uddannelser, skolevæsenet, den/det offentligretlige radio og fjernsyn, som betegnende nok hedder ”Public Service” her, og for det nordiske sprogfællesskab. Vi bekæmper brugen af engelsk i den kommercielle reklame, hvad vores næste bogprojekt handler om. I grunden vil vi bidrage til den indsigt, at det svenske sprog er lige så værdifuldt, udtryksstærkt og rigt som et hvilket som helst andet sprog, uden af denne grund at forsømme nationale mindretals sprog eller at nægte indvandrere retten til at tale deres eget sprog.

De formulerer her VDS’s politik ét til ét. I kampen om en sproglov er De længere end de tyske sprogvenner. Hvorfor er sprogloven så vigtig for Dem?

Fordi vi bedre kan gøre en indsats for svensk med den. I 2005 var situationen absurd: Der var fem officielle mindretalssprog i Sverige, men intet officielt hovedsprog. Svensk var officielt sprog i Finland, men ikke i Sverige. Med vores kampagne bidrog vi til, at de borgerlige partier gjorde spørgsmålet til deres eget. I 2006 blev beslutningen taget om at udarbejde en sproglov, som blev enstemmigt vedtaget af rigsdagen i 2009. Språkförsvaret fungerede som motor i denne proces. Vi udarbejdede vores eget, videregående forslag til et lovforslag og blev som den eneste borgerorganisation inddraget i udarbejdelsen af loven. Vi ser det som en vigtig delsejr, selv om den har sine mangler. Loven omfatter kun pligter, ingen rettigheder; dens anvendelse er begrænset til myndighedernes ”kerneaktiviteter” og indeholder ingen sanktionsmuligheder. Men vi kan påberåbe os loven, når vi indgiver klage hos justitsombudsmanden over overtrædelser. Justitsombudsmandens afgørelse var for eksempel til vores fordel, da vi krævede, at det også skulle være tilladt at indsende stillingsansøgninger og ansøgninger om forfremmelse på svensk til svenske højere uddannelsesinstitutioner. Nogle universiteter accepterede nemlig kun engelsksprogede ansøgninger.

Det er påfaldende, at man tiltales på engelsk i Sverige, så snart det bliver opdaget, at man er udlænding. Ens egne bestræbelser for at tale svensk bliver gerne ignoreret. Hvorfor gør svenskerne det?

Det har jeg ingen anelse om. Måske vil man hjælpe turisterne så hurtigt som muligt og tænker med urette, at alle kan engelsk. Der findes også svenskere, der er ærligt overraskede og stolte af det, når udlændinge beskæftiger sig med det lille svenske sprog. Hvem ved her i Sverige, at 4000 tyske studerende om året lærer svensk, mens der i Sverige nu er langt under 1000, der stadig lærer tysk? De svenske universitetsmyndigheder betegner i officielle skrifter store europæiske sprog som fransk, spansk, polsk og tysk som småsprog. Sådan ser globalisering ud på svensk!

Der er et fænomen i Tyskland: vi sluger skandinaviske bøger. Tyskerne kender Stockholm og Göteborg, men også Ystad, Gotland og Öland mægtig godt fra vældig mange bøger med stor succes. Har De en forklaring på det?

Mentalitet spiller en rolle her. Protagonisterne i bøgerne har en stærk binding til naturen, behovet for ensomhed og stilhed. Parforhold skildres uden omsvøb og forkrampninger. Alt det taler ud af tyskernes sjæl. Den nordeuropæiske litteratur spejler en antimondæn levemåde, som undgår pomp og patos og udstråler naturlighed, det enkles sejr over det grelle. Sådan vil mange læsere gerne have, at Tyskland er. Fortællerytmen i romanerne, også krimierne, er tit langsom, eftertænksom. Den formidler indtrykket af at have tid, at have lov til at tage sig tid: Sand i maskineriet i vores hektiske verden, hvor andre altid skal kunne komme i forbindelse med én.

Og at svenske krimier bliver godt modtaget i Tyskland, skyldes simpelthen også, at mange af dem er skrevet godt. Forfatterparret Sjöwall/Wahlöö virker traditionsdannende; ikke mindst Stieg Larssons Millennium-trilogi er påvirket af det. Lidt har svenske krimiforfatteres succes’er også at gøre med, at det tyske Sverigesbillede er så uendeligt rosenrødt, næsten pinligt naivt. Så spørger læserne som i sin tid Strindberg: Og hvor ligger de sjælelige afgrunde, de uendelige dybder? Det ved Larsson, Mankell og Markland – eller de skriver i det mindste troværdigt om det.

Mange tak for svarene!